Sönderkristnade frikyrkovänner

Ingela Agardh, lärde mig för många år sedan att man kan ”provtycka”. Det går till på följande sätt. Man skaffar sig en åsikt, säger till sig själv att ”så här tycker jag”. Under en tid framöver provar man den här åsikten mot andra människor, i olika situation osv. Håller den så fortsätter man tycka på det sättet. Men om den inte håller, och det är här tjusningen kommer in, så ändrar man sig. Ja, precis. Ni läste rätt. Man ändrar sig! Svårare än så är det inte. Jag har testat flera gånger och det är riktigt kul. Finns dock en ”provtyckning” jag inte är färdig med. Det gäller att vara för eller emot dödsstraffet.

Den kristna tidningen Dagen skriver om pingstkyrkan i Eskilstuna som blivit inbjudna till att ha en bowlinggudsstjänst. Kort handlar det om att den lokala näringsidgaren hr. Johan Rundgren behöver hitta nya sätt att göra sin bowlinghall känd på. Han har således bjudit in pingstkyrkan och erbjudit dem att fira gudstjänst i hans hall. Så långt inget uppseendeväckande.

Dagen skriver att pastor Marcus Ardenfors säger ” – Förfrågan från bowlingklubben blev ett bönesvar eftersom vi som församling länge längtat efter att bli en mer naturlig del av staden.” Stopp här! Vad har man för syn på sig själv om man inte tycker att en församling och ens församlingsmedlemmar redan är en naturlig del av staden. De är således onaturliga och försöker på något sätt anpassa sig till normala människor genom att bowla?!

Vidare säger pastor Marcus ”På det här sättet har vi lyckats hitta en lite annorlunda gudstjänstform för att nå folk som annars inte kommer till kyrkan”. Underförstått ”Vi lurar hit människor genom en verksamhet och sedan hoppas vi att de inte ska se igenom vårt egentliga motiv och att det på något sätt ska bli kristna så att min församling kan växa”

Det är märkligt. Dock tror jag inte de är ensamma i sin syn. De blir så till sig att någon vill ha med dem att göra, så de bowlar.

Men det är nu jag ska provtycka. Är det så att vi kristna (frikyrkovänner?!) alltid väntar på att saker ska falla i knät på oss?! Kan det vara så att vi är så sönderkristnade att vi inte ens kan se oss själva som naturliga varelser och att vi är en del av samhället? Att vi inte kan ta oss för något, för att vi har en sådan sne bild av oss själva? Och när något frågar oss om vi vill vara med, förlorar vi all sans?

Annonser

10 kommentarer

Filed under Media, Teologi

10 responses to “Sönderkristnade frikyrkovänner

  1. Victor Sunnliden

    Underbart!

    ”De blir så till sig att någon vill ha med dem att göra, så de bowlar.”
    Tyvärr är det dock sant. Kristenheten har idag exkluderat sig från övriga världen på ett sätt som jag tycker är beklagligt. Och vi som säger så är också tyvärr exkluderade…..ifrån bowling.

  2. Vi ska leva i världen. Helt och fullt. Vi är en del av den. Vi ska vara en del av den. Vi ska intigrera oss med den. Betjäna den. Ha vår kärlek till den. OCH vi ska INTE leva AV den. Men vi ska vara där, det är vårt kall!

  3. Fick följande kommentar;

    nu ”provtycker” du om en av pingst nu bäst fungerande församlingar och pastorer. Men du tar upp är mitt i prick!

  4. SLJ

    Jag bryter tråden, eller vad man ska säga – vad tänker du om att du som kallar dig frikyrklig är kommunikatör (ett tydligt ansikte utåt) i SvK? Jag blir väldigt provocerad av det. Har du fått någon sådan reaktion förut?

  5. SLJ – när jag skrev inlägget tänkte jag att det går att missuppfatta, men gjorde inget åt det utan publiceraade ändå.
    Jag kallar mig först och främst kristen, sen är jag högkyrklig om etikett behövs. Ser att i mitt inlägg så kan man tro att jag har frikyrklig tradition, så är dock inte fallet. Jag tror däremot att min högkyrkliga karismatiska uppväxt och att ha spenderat mycket tid i många olika frikyrkliga sammanhang gör att jag skrev som jag skrev.

    Va inte meningen att lura eller vilseleda. Sorry…

  6. Förresten, varför är det provocerande om en frikyrkligt skulle arbeta inom Svk?

  7. Jag kallar mig först och främst kristen, i andra hand kallar jag mig kristen och i tredje hand.. ;)

  8. SLJ

    För att frikyrkorna bröt sig ju ur och håller sig ute ur Svenska kyrkan, definierades utanför Svenska kyrkan och har utvecklat diskurser och kulturer med Svenska kyrkan som motpol. Sen om man lämnar sitt tidigare samfund för att man identifierar sig mer med ett annat, naturligtvis. Men att liksom köra dubbla identiteter, det är inte bra. Att t ex ha föreningsförväntan på en svenskkyrklig församling, som jag mött från vissa anställda, att ha ett obearbetat arv. Det är problematiskt om man jobbar i SvK att ha den inställningen, helt enkelt. Och kallar man sig frikyrklig så är man väl det, därför frågade jag hur du resonerar kring det. Förstår din förklaring. Jag argumenterar givetvis principiellt här eftersom jag inte vet vem du är.

  9. SLJ
    Vad kul att du svarar, nu börjar det bli intressant :) När du använder ett ord som identitet måste jag omformulera mitt svar aningen.
    1: Jag skiljer på mitt kristna liv och mitt arbete. Det är inte samma sak och jag ska inte blanda ihop dem. Organisation kontra liv. Jo, jag vet. Organisationen kan innehålla liv och det gör Svenska kyrkan.
    2: I NT talas det om församling på tre olika nivåer. Det är den församlingssynen som präglar mig. En nivå där det talas om det kristna ”hushållet”. En annan nivå där det talas om ”de kristna på orten”. Och de sista nivån där det talas om ”kristna i alla tider”. Jag har min identitet i Kristus först och främst, och där ska den vara.

    Förstår du hur jag tänker, eller uttrycker jag mig luddigt?

    Allt gott
    /jacob