Vi män är förtryckta!

Det här känns bra, riktigt bra. Jag trodde jag var ensam om att tänka i dessa banor, men det finns tydligen minst en till. Det gör mig glad. Jag har länge hävdad att män är förtryckta i samhället. Vad tiden led insåg jag att det inte är en jättebra inledningsreplik för ett gott samtal. Nu har Ivar Arpi satt ord på mina tankar.

Läs det här!

Annonser

21 kommentarer

Filed under Mänskligt

21 responses to “Vi män är förtryckta!

  1. Av vilka är vi män förtryckta av?Jag har läst Arpis blogginlägg och känner mig något undrande. I och för sig har män ett helvete, men vad orsakar det helvetet?
    Är det kvinnorna? Är det feminismen? För min del har jag, sen åtminstone dryga 40 år, konstaterat att männens fiende och förtryckare var och är patriarkatet och de patriarkala strukturerna och dess värderingar.

    Den insikten borde vara plattformen för en manlig frigörelsekamp. Jag har kännt mig ganska ensam på den barrikaden.

  2. Leo – tror inte vi är förtryckta i den meningen, utan snarare tappat vår roll.

  3. Hur ser den tappade rollen, enligt dig, ut? Jag har lyckats bli 67 och sett hur könsrollerna förändrats. Klart till det bättre. Jag kan inte, med mitt korta perspektiv, se att vi tappat något av värde.

  4. Män är inte behövda på samma sätt. På vilket sätt har könsrollerna förändrats?

  5. Katarina

    På vilket sätt är män inte behövda? Jag upplever att vi i vårt likadelande av det som är föräldrars uppgifter behövs lika mycket. Det är en grym känsla!

  6. Ja, jo, jag vet. Har svårt att sätta ord på det. Men om jag omformulerar mig till att säga att jag upplever att vår roll blir mindre.
    Känner igen det från våra barnfödslar. Jag som man behövs inte de första månaderna. Det är mycket mamma och mycket barn i fokus. Så klart. Samma känsla infinner sig här.

  7. Katarina

    Fast min man behövdes verkligen de första månaderna med våra kolikbarn. Snacka om! Vi delade lika på bärandet och tröstandet så långt det var möjligt och det var möjligt långt mer än man kunde ha trott. Mycket handlar de ju faktiskt om att kvinnor kan vara ytterst dåliga på att släppa in också eftersom tillfredsställelsen i att tycka sig vara den enda som behövs är mycket frestande.

  8. SLJ

    Du får nog lov att sätta ord på det. Det är synd om män. Jaha. Det konstaterades redan av Strindberg. Det är synd om människor överhuvudtaget. Sen? Vad? Och? Hur? Leo har sin analys klar och sätter sin övertygelse i handling. Vad du är ute efter är mer oklart. Du vill ha en roll? Vi är många som hellre vill vara oss själva. Jag vill leva med män, inte spela rollspel. Är det problematiskt för dig som vill spela rollspel att vi andra drar oss ur? Vad är problemet?

  9. Bra, tack. Fick mig att fundera.

  10. SLJ, oj, vad frågor. Jag svarar i den utsträckning jag kan.
    Sen? Nä, det är nog inget mer sen. Det är synd om människan å ena sidan å andra sidan inte alls särskilt synd om människan. Vi har ju en räddning.
    Vad? Fattar inte frågan
    Och? Inte den heller
    Hur? Ja, det är väl synd om oss för att vi inte längre lever i paradiset. Om det var det du menade med frågan.
    Du vill ha en roll? Ja tack. Jaha, du blandar ihop det med att vara sig själv. Nä, jag menar inte en roll i den meningen att jag vill vara någon annan. utan en roll i den meningen att ha en uppgift.
    Om det är problematiskt för mig som vill spela rollspel? I din fråga ligger det underförstått att jag vill hellre spela rollspel än att vara mig själv. Det var inte så jag menade, se föregående svar.
    Vad är problemet? Jo, jag försökte skriva ett inlägg om det, men jag vet inte om jag vågar upprepa det igen. Risken finns att jag får tillbaka exakt samma frågor som du nyss ställde, och den risken vill jag inte ta.

  11. Läs mitt inlägg som han refererar till. Jakob skrev ju inledningsvis att han hade svårt att sätta ord på just det här, vilket är helt legitimt. Man behöver inte vara expert på alla frågor eller ha färdiga svar på allt. Inte helt klockrent att säga ”du får nog lov att sätta ord på det” i det läget. Verkar som att du kände lukten av blod och fick segervittring i det läget. Kom och debattera med oss som gör och gjort det ett längre tag om du är sugen på samtal och debatt.

  12. SLJ

    Tack jag läste den tidigare. Och tack också för inbjudan. Som kvinna är det här ju helt nya grejer för mig.

    Ni snillen får gärna spekulera i fred.

  13. Nämen SLJ kom ned från din höga häst. Tänk om jag uppriktigt vill tänka vidare på det här, vilket jag vill. Då uppfattas dina frågor och ditt svar här som icke-konstruktivt. Underförstått ett destruktivt svar som inte ger mig någonannan erfarenhet än att jag hade rätt från början. Tråkigt. Vi hade nog kunna lära varandra något.

  14. Först fientlig, sedan raljant. Säger en hel del om styrkan i dina argument.

  15. SLJ

    Och ditt desperata behov att analysera min karaktär säger en hel del om din brist på sakfrågor. Vad pratar du om? Vad vill du? Fundera på det istället (Leo hade en del att anföra om det känns svårt att bli ifrågasatt av mig).

  16. Skärpning, annars tar jag bort kommentarerna. Märkligt att det inte går att hålla ett sånt här prat på en hyfsad nivå.

  17. SLJ

    Jag vet, det är lite patetiskt att kalla en meningsmotståndare både fientlig och raljant. Men jag har överseende. Ha det du med.

  18. det har du juh inte. då hade du inte svarat alls.

  19. Pingback: Bekymmersamt för SvK i Helsingborg « fjärde väggen

  20. Nå, låt mig då fortsätta dialogen. Jag är undrande till hur det kommer sig att du känner att vi män tappat vår roll eller att den i vart fall blivit mindre. Det enda exemplet du hänvisar till, är upplevelsen att vi män inte betyder så mycket de första månaderna efter barnens födelse.
    Var glad över den ”tappade rollen” för fortfarande på 40- och 50-talen förväntades inte pappan spela någon roll alls. Möjligen som bestraffare och huvudsaklig familjeförsörjare.

    I dag ser vi hur unga pappor tar eller har möjlighet till pappaledighet. Männen har fått möjlighet till ett större föräldraansvar än tidigare. Allt fler tar också tacksamt tillfället i akt. Männen och kvinnorna delar på försörjningsbördan för familjen. (det finns mängder av orättvisor i det systemet. Det har kvinnorörelserna i Sverige mycket tydligt påpekat).

    Kvinnor och män har fått större valmöjligheter vad gäller yrkes. Tyvärr, är det väl mest kvinnor som utnyttjat möjligheten. Men möjligheten finns.
    Det jag som man kan beklaga så här i efterhand är, att vi män inte var drivande i den här förändringen, utan kvinnorna har fått släpa oss, att ta ett vardagsansvar för barn och familj. Vi insåg inte spontant, vilken frigörelse jämställdhet skulle innebära för oss män.
    Istället för att sända en tacksamhetstanke till grupp 8, sitter många av oss män och känner att vi förlorat något. Vi vet inte vad, men något är det.

    Om du känner att du förlorat något, utan att riktigt veta vad. Försök göra det omvända och tänka, vad har vi män vunnit sen efterkrigstiden och vad av de vinsterna skulle du inte vilja tappa för allt smör i Småland.

  21. Leo. Du är klok. Dessutom har du ett längre perspektiv som för respekt med sig. Det är värt att fundera på vad vi män har vunnit sedan efterkrigstiden och vilka av de vinsterna jag sedan skulle vilja tappa. Så här på rak arm är det inte en enda. Det kanske kan vara så att det här inte är ett man-kvinna ”problem” utan helt sonika så att jag inte har en aning om min manliga identitet, det måste jag så klart också hålla som öppet. Ska fortsätta fundera. Tack för balanserad respons, det uppskattar jag.