forst… Vem granskar Expressen?!

Thomas, först och främst tack för att du tar dig tid och svarar, det uppskattar jag mycket. För enkelhetens skull så klipper jag in delar av din kommentar och kommenterar den.

Jag ska försöka utveckla mig lite mer. När jag konstaterade att det är fullt begripligt att de stora tidningarna kan uppfattas som företrädare för medborgarna, så syftade jag bland annat på räckvidden. Aftonbladet, exempelvis, läses av cirka 2,5 miljoner personer per dag och Expressen når cirka 1,6 miljoner personer per dag. Också DN, GP, Svenska Dagbladet och Sydsvenskan når en stor publik och de många lokaltidningarna gör svenskarna till världens fjärde mest tidningsläsande folk. Så – det är ju fullt rimligt om den som blir kontaktad av journalister från dessa medier, uppfattar att redaktionerna företräder ett förtroende från miljoner medborgare?

Det handlar naturligtvis inte bara om räckvidd, men de aktiva val som publiken gör varje dag – inte bara vart fjärde år – ger faktiskt medierna ett mandat att företräda medborgarna.

Här sker en liten ordjustering, ”kan” uppfattas som företrädare för medborgarna. Jag är fortfarande osäker på att gemene man upplever att kvällstidningarna faktiskt företräder dem i olika frågor. Jag tror att de tre svaren jag fick av Göran Hägglund, Mattias Jansson och Staffan Dopping är mer med verkligheten överensstämmande. Jag tycker fortfarande att steget från att många läser tidningen till att tidningen då automatiskt blir en företrädare för dem är väl långt för att vara logiskt. Att många läser behöver inte betyda att man tycker den är bra, det behöver inte betyda att man håller med och det betyder inte att man håller allt i tidningen för sant. Vi måste ändå tro mer om tidningsläsarna än så.

Och – det mandatet är inte självpåtaget, det är faktiskt formulerat av lagstiftarna. Av politikerna. Tryckfrihetsförordningen, som ju är en av Sveriges grundlagar, ger periodiska skrifter med en ansvarig utgivare en särställning när det gäller meddelarfriheten; syftet med källskyddet är ju att medierna ska just kunna företräda medborgarna genom att publicera information som – efter subjektiva redaktörsbeslut – anses bör komma medborgarna till det, trots att uppgifterna ibland kanske omfattas av exempelvis sekretesslagstiftning.

Nu ger jag mig ut på lite djupare vatten och känner att jag inte helt har fullt på fötterna. Men, rätta mig gärna om jag har fel, men var inte den fria pressen i slutet av 1700-talet och början på 1800-talet ett verktyg i att politiskt arbeta mot ”överheten”. Som en typ av fackföreningen fast med det skrivna ordet?  Har man inte slagits för dessa ränder genom att medvetet under 68-vågen ta ställning för och vara (som Göran Skytte formulerat väl) varit portväktare? Att vara det filtret som de ansåg att människan behövde när de läste nyheter? Jag tror att de flesta ränder sitter i fortfarande. Källskydd och meddelarfrihet är bra grejer. De behövs. Och kanske är det så att detta reser en tredje fråga nämligen ”OM det nu är så – hur sköter media då sin uppgift?”

Så: jag vill nog mena att både lagstiftarna, utsedda av medborgarna, och medborgarna själva, genom sina aktiva medieval, har gett de stora tidningarna mandatet att företräda sin publik. Det är svaret på din första fråga, nämligen ”Vem har gett Expressen, eller de stora tidningarna, mandat att företräda mig?”.
Din andra fråga, ”Vem i all världen sätter agendan för vad som ska företrädas i?”, kan besvaras kortare. Om du med vad-som-ska-företrädas-i syftar på mediernas ämnesval, på vilka frågor som förs fram i offentligheten, på nyhetsvärdering… då är svaret enkelt. Och kort. Det är nämligen just medierna som ska göra det, och det ska vi vara stolta över. Sverige var det första land i världen som fick en tryckfrihetsförordning.

Här ställs saker och ting också på sin spets. Det är således du som ansvarig utgivare för Expressen som sätter agendan för vilka frågor som din tidning ska driva i min tjänst!? OM det är så är ansvaret enormt. Långt större än en förtroendevald som bestämmer på ”riktigt”, om uttrycket ursäktas, har. Och är vi inte heller tillbaka då till min ursprungsfråga ”Vem granskar Expressen?”. Jag menar att det är min plikt som medborgare att granska Expressen (och alla andra tidningar så klart). Det är min uppgift att kritiskt granska och fundera över om det är sant det som skrivs eller inte. Det är också min uppgift som medborgare att fundera över ordval och pressetik. Och det är min uppmaning till alla andra som läser det här att så aktivt göra. Här tror jag vi tycker lika, eller?

I all ödmjukhet

Jacob

Annonser

1 kommentar

Filed under Media

One response to “forst… Vem granskar Expressen?!

  1. @JacobSunnliden: Jag vill nog upprepa min allra första kommentar i den här diskussionen, nämligen att ”…det föreligger ju ingen motsättning”.

    Politiker och journalister balanserar varandra, och svaret på din tidigare fråga – ”Vem granskar Expressen?!”– är följakltigen att medborgarna ska förhålla kritiskt både till förtroendevalda och medier.

    Mitt konstaterande om att medborgarna väljer medier varje dag, men partier endast vart fjärde år, var mer ett konstaterande om att tidningar, tv och radio har mycket hög räckvidd i Sverige och att det nog är att underskatta publiken om man inte tror att den gör aktiva medieval. Du har naturligtvis rätt när du skriver om tidningar ”…att många läser behöver inte betyda att man tycker den är bra”, men om exempelvis kvällspressen når cirka fyra miljoner vuxna svenskar per dag (brutto) och de stora morgontidnngarna når ett par miljoner, då får nog publiken ändå sägas sätta viss tillit till dessa redaktioner – och här uppstår naturligtvis ett uppdrag.

    Det uppdraget kan se olika ut. När Expressen granskar LSS-lagstiftningen i den stora ”Skammens kommuner”-artikelserien ställer vi ansvariga politiker mot väggen, och många funktionshindrade eller anhöriga som tar del av den journalistiken tycker uppenbarligen at det äntligen är någon – en tidning! – som lyssnar på dem. Och här, vågar jag påstå efter att ha tagit del positiva läsarreaktioner, finns det en publik som faktiskt anser att vi företrädare den där och då.

    Men uppdraget kan se ut på många sätt, i det stora och det lilla, och den sportintresserade som inte nöjer sig med fyra sidor sport i en morgontidning utan vill ha 32 sidor en kvällstidning anser säkert att den tidningen bättre företräder den stora grupp som efterfrågar med information och fakta. Och så vidare.

    Du skriver också: ”–det behöver inte betyda att man håller med och det betyder inte att man håller allt i tidningen för sant.” Det är också korrekt, men inte heller här finns det en motsättning mellan denna insikt och konstaterandet att medierna ofta företräder stora intressegrupper. Inte ens en ansvarig utgivare för en tidning, som jag, håller ju med om allt som publiceras – eftersom svenska tidningar ju verkar i en liberal anda och är mycket tillåtande mot opinionsbildning som inte överensstämmer med tidningens egen röst. På debatt- och insändarsidor, i krönikor, i enkäter, i olika artiklar och tv-inslag… hela tiden förs det fram uppfattningar som inte är tidningens, och det är bra. Man ska heller inte hålla ”allt i tidningen för sant”, som du skriver, eftersom det sällan finns en given sanning. Journalistik är att nyhetsvärdera och publicera det som är relevant och/eller intressant, och då kan bilden ibland förändra sig. Ibland realtidsrapporterar vi skeenden och ibland går vi tillbaka och granskar och klarlägger gamla påståenden, och så måste det få fungera. Inte minst saknas det sällan krafter – som politiker, tjänstemän – som vill förhindra sanningen från att komma fram, och som med hemligstämplar och en vårdslös inställning till den grundlagsskyddade offentlighetsprincipen försvårar den insyn som medborgarna – och deras företrädare: journalisterna – har rätt till. JO, JK… vid otaliga tillfällen har det slagits fast att de gemensamma lagar och regler som det offentliga har att följa för att möjliggöra – garantera! – denna viktiga granskning sätts åsido.

    När det gäller mandatet, som du tar upp på slutet av din bloggpost, så råder det ju ändå konsensus i demokratiska samhällen om vikten av en fri, oberoende press. En (underjordisk) press kan verka i en diktatur, men en demokrati utan en aktiv press blir knappast fungerande. Här upplever jag att också svenska politiker, trots allt, står bakom uppfattningen att mediernas innehåll ska påverkas och styras så lite som möjligt. I TF, Tryckfrihetsförordningen, slås ju detta fast och i många andra sammanhang – som med presstödet – har ju medierna genom åren getts resurser och möjligheter för att fullgöra det uppdrag som många anser så avgörande.

    Och självklart är det också så att det är de enskilda medierna, redaktionerna, journalisterna, ansvariga utgivarna som ”…sätter agendan för vilka frågor” som ska drivas. Så måste det vara. Det är ju själva tanken med tryckfrihet, men mångfalden – och minns att mediemarknaden i Sverige är en av världens mest konkurrensutsatta – garanterar också pluralism.

    Så: mina slutord är att politiker och journalister balanserar varandra, men det är inte ett givet förhållande. För trots att det är politikerna som kan stifta lagar, som förfogar över statens våldsmonopol, som formulerar uppdraget för de instanser som frihetsberövar medborgare… trots allt det här, är det ju samma politiker som sätter ramarna för de journalister som ska granska samma politikerna. Dessa ramar är idag ganska vida, men allt från FRA-lagar till kreditupplysningslagar och diskussioner om införande Caroline-domar inskränker successivt journalistikens möjligheter att granska ”överheten”, som du kallade den. Det ska man komma ihåg, när man granskar medierna – varje i sig relevant och seriös kritik mot medierna riskerar ju att hämma journalistiken, att orsaka självcensur eller ett mer tillrättalagt innehåll.

    Många, politiker eller PR-konsulter eller lobbyister eller vilka de nu kan vara, har ofta ett syfte med sina vältaliga vackra ord om en mer balanserad journalistik. Men det är inte säkert att balansen mellan exempelvis förtroendevalda och nyhetsredaktioner utfaller till medborgarnas fördel, om man nu som publicist skulle välja att ödmjukt och självkrititiskt acceptera varje försök till att få medierna att tillstå eventuella påstådda fel eller missförstånd.

    Vänligen

    Thomas Mattsson,
    chefredaktör för Expressen