forts Vem granskar Expressen?!

Det har gått någon dag sedan jag fick svar från Thomas. (Hela ditt svar klistrar jag för enkelhetens skull in längst ned i bloggposten.) Och jag har kämpat med ditt svar. Vi är rörande överens om att media fyller en viktigt funktion. Jag kan se och förstå hur ni fått ert uppdrag. Och de förtroendevalda har säkerligen en dold agenda när de pratar om en mer balanserad journalistik, liksom du, Thomas, har en agenda när du svarar här. Det får man inte heller glömma. Kanske är det så att det reser ytterligare en fråga. OM det nu är så att ni fått ett uppdrag av de förtroendevalda, genom pressfriheten, meddelandeskyddet etc. Och OM medborgaren gett er uppdrag genom att välja att köpa tidningen. Och om ansvarig utgivare på varje tidning själva väljer vilka frågor som ska vara på agendan. (det är så jag uppfattat dina svar)
Hur sköter media då sitt uppdrag?!

För jag måste ändå säga att det onekligen är en vacker bild du målar upp. Rättigheter och förtroende. Tidningar som gör skillnad för den enskilde och för kollektivet. Men min uppfattning av den allt mer urvattnade journalistiken kvarstår – och bilderna går inte ihop. Detta bekymmrar mig. Kan det vara så att en större ödmjukhet och en klarare uppfattning om på vems uppdrag de agerar skulle göra journalistiken mer genomtänkt och respektfull?

 

 

@JacobSunnliden: Jag vill nog upprepa min allra första kommentar i den här diskussionen, nämligen att ”…det föreligger ju ingen motsättning”.

Politiker och journalister balanserar varandra, och svaret på din tidigare fråga – ”Vem granskar Expressen?!”– är följakltigen att medborgarna ska förhålla kritiskt både till förtroendevalda och medier.

Mitt konstaterande om att medborgarna väljer medier varje dag, men partier endast vart fjärde år, var mer ett konstaterande om att tidningar, tv och radio har mycket hög räckvidd i Sverige och att det nog är att underskatta publiken om man inte tror att den gör aktiva medieval. Du har naturligtvis rätt när du skriver om tidningar ”…att många läser behöver inte betyda att man tycker den är bra”, men om exempelvis kvällspressen når cirka fyra miljoner vuxna svenskar per dag (brutto) och de stora morgontidnngarna når ett par miljoner, då får nog publiken ändå sägas sätta viss tillit till dessa redaktioner – och här uppstår naturligtvis ett uppdrag.

Det uppdraget kan se olika ut. När Expressen granskar LSS-lagstiftningen i den stora ”Skammens kommuner”-artikelserien ställer vi ansvariga politiker mot väggen, och många funktionshindrade eller anhöriga som tar del av den journalistiken tycker uppenbarligen at det äntligen är någon – en tidning! – som lyssnar på dem. Och här, vågar jag påstå efter att ha tagit del positiva läsarreaktioner, finns det en publik som faktiskt anser att vi företrädare den där och då.

Men uppdraget kan se ut på många sätt, i det stora och det lilla, och den sportintresserade som inte nöjer sig med fyra sidor sport i en morgontidning utan vill ha 32 sidor en kvällstidning anser säkert att den tidningen bättre företräder den stora grupp som efterfrågar med information och fakta. Och så vidare.

Du skriver också: ”–det behöver inte betyda att man håller med och det betyder inte att man håller allt i tidningen för sant.” Det är också korrekt, men inte heller här finns det en motsättning mellan denna insikt och konstaterandet att medierna ofta företräder stora intressegrupper. Inte ens en ansvarig utgivare för en tidning, som jag, håller ju med om allt som publiceras – eftersom svenska tidningar ju verkar i en liberal anda och är mycket tillåtande mot opinionsbildning som inte överensstämmer med tidningens egen röst. På debatt- och insändarsidor, i krönikor, i enkäter, i olika artiklar och tv-inslag… hela tiden förs det fram uppfattningar som inte är tidningens, och det är bra. Man ska heller inte hålla ”allt i tidningen för sant”, som du skriver, eftersom det sällan finns en given sanning. Journalistik är att nyhetsvärdera och publicera det som är relevant och/eller intressant, och då kan bilden ibland förändra sig. Ibland realtidsrapporterar vi skeenden och ibland går vi tillbaka och granskar och klarlägger gamla påståenden, och så måste det få fungera. Inte minst saknas det sällan krafter – som politiker, tjänstemän – som vill förhindra sanningen från att komma fram, och som med hemligstämplar och en vårdslös inställning till den grundlagsskyddade offentlighetsprincipen försvårar den insyn som medborgarna – och deras företrädare: journalisterna – har rätt till. JO, JK… vid otaliga tillfällen har det slagits fast att de gemensamma lagar och regler som det offentliga har att följa för att möjliggöra – garantera! – denna viktiga granskning sätts åsido.

När det gäller mandatet, som du tar upp på slutet av din bloggpost, så råder det ju ändå konsensus i demokratiska samhällen om vikten av en fri, oberoende press. En (underjordisk) press kan verka i en diktatur, men en demokrati utan en aktiv press blir knappast fungerande. Här upplever jag att också svenska politiker, trots allt, står bakom uppfattningen att mediernas innehåll ska påverkas och styras så lite som möjligt. I TF, Tryckfrihetsförordningen, slås ju detta fast och i många andra sammanhang – som med presstödet – har ju medierna genom åren getts resurser och möjligheter för att fullgöra det uppdrag som många anser så avgörande.

Och självklart är det också så att det är de enskilda medierna, redaktionerna, journalisterna, ansvariga utgivarna som ”…sätter agendan för vilka frågor” som ska drivas. Så måste det vara. Det är ju själva tanken med tryckfrihet, men mångfalden – och minns att mediemarknaden i Sverige är en av världens mest konkurrensutsatta – garanterar också pluralism.

Så: mina slutord är att politiker och journalister balanserar varandra, men det är inte ett givet förhållande. För trots att det är politikerna som kan stifta lagar, som förfogar över statens våldsmonopol, som formulerar uppdraget för de instanser som frihetsberövar medborgare… trots allt det här, är det ju samma politiker som sätter ramarna för de journalister som ska granska samma politikerna. Dessa ramar är idag ganska vida, men allt från FRA-lagar till kreditupplysningslagar och diskussioner om införande Caroline-domar inskränker successivt journalistikens möjligheter att granska ”överheten”, som du kallade den. Det ska man komma ihåg, när man granskar medierna – varje i sig relevant och seriös kritik mot medierna riskerar ju att hämma journalistiken, att orsaka självcensur eller ett mer tillrättalagt innehåll.

Många, politiker eller PR-konsulter eller lobbyister eller vilka de nu kan vara, har ofta ett syfte med sina vältaliga vackra ord om en mer balanserad journalistik. Men det är inte säkert att balansen mellan exempelvis förtroendevalda och nyhetsredaktioner utfaller till medborgarnas fördel, om man nu som publicist skulle välja att ödmjukt och självkrititiskt acceptera varje försök till att få medierna att tillstå eventuella påstådda fel eller missförstånd.

Vänligen

Thomas Mattsson

Annonser

1 kommentar

Filed under Media

One response to “forts Vem granskar Expressen?!

  1. @JacobSunnliden: Tack för svaret, egentligen kvarstår väl bara en fråga från dig: ”Hur sköter media då sitt uppdrag?”. Och: ”…min uppfattning av den allt mer urvattnade journalistiken kvarstår.”

    Det här förstås en subjektiv uppfattning som jag respekterar. Men jag håller nog inte med. Sverige är ett litet språkområde och medieföretagens resurser är, i jämförelse med exempelvis utländska tidningars och tv-kanalers, begränsade. Ändå vill jag påstå att de produceras mycket god journalistik här.

    Häromveckan var jag på Föreningen Grävande Journalisters årliga ”Gräv”-seminarium, den här gången i Växjö, och där prisades många reportrar som gjort tung journalistik också på lokalradio och i lokalpress. De stora redaktionerna, som SVT:s ”Uppdrag granskning” och Expressens särskilda grupp för undersökande journalistik, var förstås nominerade igen – SVT och Expressen är i princip nominerade och prisade varje år.

    Tv, radio, tidningar… jag tror inte du hittar ett exempel på en redaktion som hade bättre innehåll tidigare jämför idag. Det hävdas ibland att det-var-bättre-förr, men den som säger det tittar inte regelbundet i exempelvis tidningslägg med gamla tidningar.

    Naturligtvis blir fel ibland, all rapportering blir inte så bra som man kan önska. Men det är mänskligt. Läkare gör misstag och patienter dör i sjukvården, domstolar dömer oskyldiga till livstid i våra domstolar, politiker trycker på fel knapp i riksdagen… och så vidare.

    Vi lever ju i ett samhälle där kommuner döms till böter i domstolar för att bryta mot lagen, där statligt ägda bolag hamnar hos kronofogden och regeringen får be om ursäkt för lögner och missförhållanden som medborgarna tidigare utsatts för. Sånt ska inte hända, men det händer – tyvärr. Och det är mediernas uppgift – uppdrag! – att berätta.

    Medierna gör också fel, det är dessvärre ofrånkomligt. Men aldrig har transparensen om journalistikens otillräcklighet varit större. Dagliga rättelsespalter i de stora tidningarna, chefredaktörsbloggar, otaliga branschmedier och ännu fler bloggare – aldrig har innehållet diskuterats och kritiserats så mycket som nu. Det är bra, men den nya teknikens möjligheter till ökad interaktivitet får heller inte skymma sanningen om att medierna sannolikt aldrig producerat så mycket kvalitetsjournalistik som nu.

    Vilket, upprepar jag, inte gör den mindre relevant att diskutera.

    Vänligen

    Thomas Mattsson,
    chefredaktör för Expressen