Category Archives: Media

Länkat och hittat….

Failing forward heter det visst. När man gör något misstag så är det ändå ett steg framåt. Och som alla stora bloggar där ute i världen så tar jag till samma grepp som de (i en bloggpost iaf). Man vill ju inte rivstarta så där på en gång.

Katrineholms kommun är paradiset på jorden (har jag hört). Kommunchefen Mattias Jansson berättar kort i den här intervjun om deras satsningar att analogisera det digitala. Dessutom kommer personer med försörjningsstöd (socialbidrag) att kunna få köpa kommunens 3 år gamla datorer för några hundralappar. Stort! Lyssna mer…

Joakim Jardenberg lyssnade på min vädjan och uppmaning om att länka från sin sida till min. Har lite dåligt samvete över det, gillar inte att gnälla till mig saker. Kändes som om jag gjorde det :) Läs mer…

På twitter är det #nosmiley vecka. Det betyder att man inte i något inlägg får göra de dära små gubbarna, eller hjärtan. Någon annan kallade #nosmiley för en utmaning i att våga bli missförstådd. Läs mer…

Tid är pengar heter det. Svenska kyrkan säljer nu tid och uppmanar dig att göra detsamma. Läs mer…

Dessutom håller jag på att byta till sunnliden.se. Det betyder att jacobsunnliden.wordpress.com kommer sluta fungera snart. Så ni som använder er av wordpress adressen kan genast byta till sunnliden.se eller ja, inte genast. Det tar ett dygn innan den fungerar igen. Men… äsch… skit i det. jag bloggar om det sen….

Annonser

Kommentarer inaktiverade för Länkat och hittat….

Filed under Mänskligt, Media

Thomas och Jacob, välkomna in i samtalet…

I vanlig ordning klipper jag in Thomas kommentar nedanför mitt inlägg här. Jag fick nyligen kommentaren att vårt samtal var intressant med att vi missar poängen. Poängen är att 4 miljoner tidningsläsare har fel. ”En subjektiv uppfattning som jag respekterar” (som Thomas skriver) och som jag ler åt. Men ingen rök utan eld.
Begreppet ”infotaiment” är ändå relevant. Tidningarna är intresserade av att sälja sina tidningar, så klart. Och balansen mellan vinstsyfte och ”viktiga grejer” är hårfin. Kanske är det inte så många som vill veta om ”riktiga grejer”. Utan mer vill ha en underhållande ton i nyheterna. För mig är det inte viktigt att veta att ms. Kidman har slutat med botox. Det är inte ens viktigt att hon började.

Det kan vara så att vår syn på kvalitetsjorunalistik är olika. Det har förmodligen aldrig skapats så mycket kvalite i svenska tidningar som idag hävdar Thomas. Min kvalitesribba kanske ligger högre än så. Det har sällan skapats så dålig journalistik som nu. Ju mer jag tänker på det desto mer övertygad blir jag om att förhållande media och medborgare ändras. Distansen ökar fast det aldrig varit så lätt att göra sin röst hörd.

 

@JacobSunnliden: Tack för svaret, egentligen kvarstår väl bara en fråga från dig: ”Hur sköter media då sitt uppdrag?”. Och: ”…min uppfattning av den allt mer urvattnade journalistiken kvarstår.”

Det här förstås en subjektiv uppfattning som jag respekterar. Men jag håller nog inte med. Sverige är ett litet språkområde och medieföretagens resurser är, i jämförelse med exempelvis utländska tidningars och tv-kanalers, begränsade. Ändå vill jag påstå att de produceras mycket god journalistik här.

Häromveckan var jag på Föreningen Grävande Journalisters årliga ”Gräv”-seminarium, den här gången i Växjö, och där prisades många reportrar som gjort tung journalistik också på lokalradio och i lokalpress. De stora redaktionerna, som SVT:s ”Uppdrag granskning” och Expressens särskilda grupp för undersökande journalistik, var förstås nominerade igen – SVT och Expressen är i princip nominerade och prisade varje år.

Tv, radio, tidningar… jag tror inte du hittar ett exempel på en redaktion som hade bättre innehåll tidigare jämför idag. Det hävdas ibland att det-var-bättre-förr, men den som säger det tittar inte regelbundet i exempelvis tidningslägg med gamla tidningar.

Naturligtvis blir fel ibland, all rapportering blir inte så bra som man kan önska. Men det är mänskligt. Läkare gör misstag och patienter dör i sjukvården, domstolar dömer oskyldiga till livstid i våra domstolar, politiker trycker på fel knapp i riksdagen… och så vidare.

Vi lever ju i ett samhälle där kommuner döms till böter i domstolar för att bryta mot lagen, där statligt ägda bolag hamnar hos kronofogden och regeringen får be om ursäkt för lögner och missförhållanden som medborgarna tidigare utsatts för. Sånt ska inte hända, men det händer – tyvärr. Och det är mediernas uppgift – uppdrag! – att berätta.

Medierna gör också fel, det är dessvärre ofrånkomligt. Men aldrig har transparensen om journalistikens otillräcklighet varit större. Dagliga rättelsespalter i de stora tidningarna, chefredaktörsbloggar, otaliga branschmedier och ännu fler bloggare – aldrig har innehållet diskuterats och kritiserats så mycket som nu. Det är bra, men den nya teknikens möjligheter till ökad interaktivitet får heller inte skymma sanningen om att medierna sannolikt aldrig producerat så mycket kvalitetsjournalistik som nu.

Vilket, upprepar jag, inte gör den mindre relevant att diskutera.

Vänligen

Thomas Mattsson,
chefredaktör för Expressen

 

1 kommentar

Filed under Media

Präst vill inte tala om synd

GårdagensDagen (kan man skriva så?!) har en artikel med rubriken Präst vill inte tala om synd. Bakgrunden är att en präst skrivit en debattartikel i Kyrkanstidning där hon menar att kyrkan borde sluta prata om synd och sånt. Det hör inte den upplysta moderna människan till hävdar hon. Nu är hon anmäld och det med rätta. Men det är ändå lite märkligt att debatten handlar om synden när den egentligen borde handla om försoningen. Därför drar jag mitt strå till stacken nu. Att världen är ond och full av synd är inte jättesvårt för en normalbegåvad människa att se. Det finns krig, svält och idioter lite överallt. Vill vi ha det så? Nej, så klart inte. Vill Gud ha det så? Nej, så klart inte. Därför kom Jesus. Nu behöver vi inte ha det så längre. Grattis världen!

8 kommentarer

Filed under Mänskligt, Media, Teologi

Social status…

UPPDATERING Sedan det här inlägget har skrivits har följande personer uppmanat att anta utmaningen om länkning. #hehe. Tack till ConnycomAndreas Nilsson, Mats Adamczak,

En vanlig reaktion när man förklarar twitter och de flesta sociala medier faktiskt är ”Va? Kan hela världen se det här nu?”. Och så får man förklara Ja, hela världen kan se det här. Men så himla häftigt är det inte. Jag brukar fråga om den förvånade peronsonen har en telefon hemma. Oftast är svaret jakande. Kul, säger jag. Då kan HELA VÄRLDEN RINGA DIG! Otroligt va?

Bara för att hela världen kan se så betyder inte det att hela världen ser. Det finns något på de sociala medierna som kallas för social status. Det är alltså inte så lågtröskel som många tror. Även om det är en av grejerna som framhävs när man prisar bland annat twitter.

Hämtat helt utan tillåtelse från jardenberg.seFör att förtydliga mitt budskap ska jag dela med mig av min besöksstatistik på den här bloggen. När jag bloggade om min kärlek till Helsingborgs konserthus, som streamade vissa konserter, steg besöksiffrorna kraftigt. Anledningen var att @jocke retweetade min bloggpost. Jocke har pondus på de sociala medierna, i övrigt vet jag inte :) Då han retweetar tänker folk att det här måste ju bara vara bra. Cirka 300 besökare genererade hans retweet den kvällen.

också stulen från emanuelkarlsten.seDen 1:a april skrev jag om ett aprilskämt jag hört ryktas om spelat Sydsvenskan ett spratt. Detta uppmärksammade Emanuel Karlsten. Han länkade till min blogg från sin. Det ökade besöksstatistiken med cirka 900 besökare.

Det jag försöker säga är att sociala medier inte är den där jätte lågtröskeln till världen som man först tror. Du måste även i den här verkligheten vara någon, annars syns du inte. Denna odemokratiska härliga rörelse fungerar i allmänhet som resten av världen. Förmodligen av den enkla anledningen att vi är människor.

Men jag skulle ändå slutligen vilja vädja om att testa detta ytterligare en gång i praktiken. OM, jag säger OM, både Jocke och Emanuel skulle retweeta denna bloggpost eller länka till den BORDE mina siffror ökas med cirka 1200 stycken. Ska vi testa? ;)

9 kommentarer

Filed under Media

forts Vem granskar Expressen?!

Det har gått någon dag sedan jag fick svar från Thomas. (Hela ditt svar klistrar jag för enkelhetens skull in längst ned i bloggposten.) Och jag har kämpat med ditt svar. Vi är rörande överens om att media fyller en viktigt funktion. Jag kan se och förstå hur ni fått ert uppdrag. Och de förtroendevalda har säkerligen en dold agenda när de pratar om en mer balanserad journalistik, liksom du, Thomas, har en agenda när du svarar här. Det får man inte heller glömma. Kanske är det så att det reser ytterligare en fråga. OM det nu är så att ni fått ett uppdrag av de förtroendevalda, genom pressfriheten, meddelandeskyddet etc. Och OM medborgaren gett er uppdrag genom att välja att köpa tidningen. Och om ansvarig utgivare på varje tidning själva väljer vilka frågor som ska vara på agendan. (det är så jag uppfattat dina svar)
Hur sköter media då sitt uppdrag?!

För jag måste ändå säga att det onekligen är en vacker bild du målar upp. Rättigheter och förtroende. Tidningar som gör skillnad för den enskilde och för kollektivet. Men min uppfattning av den allt mer urvattnade journalistiken kvarstår – och bilderna går inte ihop. Detta bekymmrar mig. Kan det vara så att en större ödmjukhet och en klarare uppfattning om på vems uppdrag de agerar skulle göra journalistiken mer genomtänkt och respektfull?

 

 

@JacobSunnliden: Jag vill nog upprepa min allra första kommentar i den här diskussionen, nämligen att ”…det föreligger ju ingen motsättning”.

Politiker och journalister balanserar varandra, och svaret på din tidigare fråga – ”Vem granskar Expressen?!”– är följakltigen att medborgarna ska förhålla kritiskt både till förtroendevalda och medier.

Mitt konstaterande om att medborgarna väljer medier varje dag, men partier endast vart fjärde år, var mer ett konstaterande om att tidningar, tv och radio har mycket hög räckvidd i Sverige och att det nog är att underskatta publiken om man inte tror att den gör aktiva medieval. Du har naturligtvis rätt när du skriver om tidningar ”…att många läser behöver inte betyda att man tycker den är bra”, men om exempelvis kvällspressen når cirka fyra miljoner vuxna svenskar per dag (brutto) och de stora morgontidnngarna når ett par miljoner, då får nog publiken ändå sägas sätta viss tillit till dessa redaktioner – och här uppstår naturligtvis ett uppdrag.

Det uppdraget kan se olika ut. När Expressen granskar LSS-lagstiftningen i den stora ”Skammens kommuner”-artikelserien ställer vi ansvariga politiker mot väggen, och många funktionshindrade eller anhöriga som tar del av den journalistiken tycker uppenbarligen at det äntligen är någon – en tidning! – som lyssnar på dem. Och här, vågar jag påstå efter att ha tagit del positiva läsarreaktioner, finns det en publik som faktiskt anser att vi företrädare den där och då.

Men uppdraget kan se ut på många sätt, i det stora och det lilla, och den sportintresserade som inte nöjer sig med fyra sidor sport i en morgontidning utan vill ha 32 sidor en kvällstidning anser säkert att den tidningen bättre företräder den stora grupp som efterfrågar med information och fakta. Och så vidare.

Du skriver också: ”–det behöver inte betyda att man håller med och det betyder inte att man håller allt i tidningen för sant.” Det är också korrekt, men inte heller här finns det en motsättning mellan denna insikt och konstaterandet att medierna ofta företräder stora intressegrupper. Inte ens en ansvarig utgivare för en tidning, som jag, håller ju med om allt som publiceras – eftersom svenska tidningar ju verkar i en liberal anda och är mycket tillåtande mot opinionsbildning som inte överensstämmer med tidningens egen röst. På debatt- och insändarsidor, i krönikor, i enkäter, i olika artiklar och tv-inslag… hela tiden förs det fram uppfattningar som inte är tidningens, och det är bra. Man ska heller inte hålla ”allt i tidningen för sant”, som du skriver, eftersom det sällan finns en given sanning. Journalistik är att nyhetsvärdera och publicera det som är relevant och/eller intressant, och då kan bilden ibland förändra sig. Ibland realtidsrapporterar vi skeenden och ibland går vi tillbaka och granskar och klarlägger gamla påståenden, och så måste det få fungera. Inte minst saknas det sällan krafter – som politiker, tjänstemän – som vill förhindra sanningen från att komma fram, och som med hemligstämplar och en vårdslös inställning till den grundlagsskyddade offentlighetsprincipen försvårar den insyn som medborgarna – och deras företrädare: journalisterna – har rätt till. JO, JK… vid otaliga tillfällen har det slagits fast att de gemensamma lagar och regler som det offentliga har att följa för att möjliggöra – garantera! – denna viktiga granskning sätts åsido.

När det gäller mandatet, som du tar upp på slutet av din bloggpost, så råder det ju ändå konsensus i demokratiska samhällen om vikten av en fri, oberoende press. En (underjordisk) press kan verka i en diktatur, men en demokrati utan en aktiv press blir knappast fungerande. Här upplever jag att också svenska politiker, trots allt, står bakom uppfattningen att mediernas innehåll ska påverkas och styras så lite som möjligt. I TF, Tryckfrihetsförordningen, slås ju detta fast och i många andra sammanhang – som med presstödet – har ju medierna genom åren getts resurser och möjligheter för att fullgöra det uppdrag som många anser så avgörande.

Och självklart är det också så att det är de enskilda medierna, redaktionerna, journalisterna, ansvariga utgivarna som ”…sätter agendan för vilka frågor” som ska drivas. Så måste det vara. Det är ju själva tanken med tryckfrihet, men mångfalden – och minns att mediemarknaden i Sverige är en av världens mest konkurrensutsatta – garanterar också pluralism.

Så: mina slutord är att politiker och journalister balanserar varandra, men det är inte ett givet förhållande. För trots att det är politikerna som kan stifta lagar, som förfogar över statens våldsmonopol, som formulerar uppdraget för de instanser som frihetsberövar medborgare… trots allt det här, är det ju samma politiker som sätter ramarna för de journalister som ska granska samma politikerna. Dessa ramar är idag ganska vida, men allt från FRA-lagar till kreditupplysningslagar och diskussioner om införande Caroline-domar inskränker successivt journalistikens möjligheter att granska ”överheten”, som du kallade den. Det ska man komma ihåg, när man granskar medierna – varje i sig relevant och seriös kritik mot medierna riskerar ju att hämma journalistiken, att orsaka självcensur eller ett mer tillrättalagt innehåll.

Många, politiker eller PR-konsulter eller lobbyister eller vilka de nu kan vara, har ofta ett syfte med sina vältaliga vackra ord om en mer balanserad journalistik. Men det är inte säkert att balansen mellan exempelvis förtroendevalda och nyhetsredaktioner utfaller till medborgarnas fördel, om man nu som publicist skulle välja att ödmjukt och självkrititiskt acceptera varje försök till att få medierna att tillstå eventuella påstådda fel eller missförstånd.

Vänligen

Thomas Mattsson

1 kommentar

Filed under Media

forst… Vem granskar Expressen?!

Thomas, först och främst tack för att du tar dig tid och svarar, det uppskattar jag mycket. För enkelhetens skull så klipper jag in delar av din kommentar och kommenterar den.

Jag ska försöka utveckla mig lite mer. När jag konstaterade att det är fullt begripligt att de stora tidningarna kan uppfattas som företrädare för medborgarna, så syftade jag bland annat på räckvidden. Aftonbladet, exempelvis, läses av cirka 2,5 miljoner personer per dag och Expressen når cirka 1,6 miljoner personer per dag. Också DN, GP, Svenska Dagbladet och Sydsvenskan når en stor publik och de många lokaltidningarna gör svenskarna till världens fjärde mest tidningsläsande folk. Så – det är ju fullt rimligt om den som blir kontaktad av journalister från dessa medier, uppfattar att redaktionerna företräder ett förtroende från miljoner medborgare?

Det handlar naturligtvis inte bara om räckvidd, men de aktiva val som publiken gör varje dag – inte bara vart fjärde år – ger faktiskt medierna ett mandat att företräda medborgarna.

Här sker en liten ordjustering, ”kan” uppfattas som företrädare för medborgarna. Jag är fortfarande osäker på att gemene man upplever att kvällstidningarna faktiskt företräder dem i olika frågor. Jag tror att de tre svaren jag fick av Göran Hägglund, Mattias Jansson och Staffan Dopping är mer med verkligheten överensstämmande. Jag tycker fortfarande att steget från att många läser tidningen till att tidningen då automatiskt blir en företrädare för dem är väl långt för att vara logiskt. Att många läser behöver inte betyda att man tycker den är bra, det behöver inte betyda att man håller med och det betyder inte att man håller allt i tidningen för sant. Vi måste ändå tro mer om tidningsläsarna än så.

Och – det mandatet är inte självpåtaget, det är faktiskt formulerat av lagstiftarna. Av politikerna. Tryckfrihetsförordningen, som ju är en av Sveriges grundlagar, ger periodiska skrifter med en ansvarig utgivare en särställning när det gäller meddelarfriheten; syftet med källskyddet är ju att medierna ska just kunna företräda medborgarna genom att publicera information som – efter subjektiva redaktörsbeslut – anses bör komma medborgarna till det, trots att uppgifterna ibland kanske omfattas av exempelvis sekretesslagstiftning.

Nu ger jag mig ut på lite djupare vatten och känner att jag inte helt har fullt på fötterna. Men, rätta mig gärna om jag har fel, men var inte den fria pressen i slutet av 1700-talet och början på 1800-talet ett verktyg i att politiskt arbeta mot ”överheten”. Som en typ av fackföreningen fast med det skrivna ordet?  Har man inte slagits för dessa ränder genom att medvetet under 68-vågen ta ställning för och vara (som Göran Skytte formulerat väl) varit portväktare? Att vara det filtret som de ansåg att människan behövde när de läste nyheter? Jag tror att de flesta ränder sitter i fortfarande. Källskydd och meddelarfrihet är bra grejer. De behövs. Och kanske är det så att detta reser en tredje fråga nämligen ”OM det nu är så – hur sköter media då sin uppgift?”

Så: jag vill nog mena att både lagstiftarna, utsedda av medborgarna, och medborgarna själva, genom sina aktiva medieval, har gett de stora tidningarna mandatet att företräda sin publik. Det är svaret på din första fråga, nämligen ”Vem har gett Expressen, eller de stora tidningarna, mandat att företräda mig?”.
Din andra fråga, ”Vem i all världen sätter agendan för vad som ska företrädas i?”, kan besvaras kortare. Om du med vad-som-ska-företrädas-i syftar på mediernas ämnesval, på vilka frågor som förs fram i offentligheten, på nyhetsvärdering… då är svaret enkelt. Och kort. Det är nämligen just medierna som ska göra det, och det ska vi vara stolta över. Sverige var det första land i världen som fick en tryckfrihetsförordning.

Här ställs saker och ting också på sin spets. Det är således du som ansvarig utgivare för Expressen som sätter agendan för vilka frågor som din tidning ska driva i min tjänst!? OM det är så är ansvaret enormt. Långt större än en förtroendevald som bestämmer på ”riktigt”, om uttrycket ursäktas, har. Och är vi inte heller tillbaka då till min ursprungsfråga ”Vem granskar Expressen?”. Jag menar att det är min plikt som medborgare att granska Expressen (och alla andra tidningar så klart). Det är min uppgift att kritiskt granska och fundera över om det är sant det som skrivs eller inte. Det är också min uppgift som medborgare att fundera över ordval och pressetik. Och det är min uppmaning till alla andra som läser det här att så aktivt göra. Här tror jag vi tycker lika, eller?

I all ödmjukhet

Jacob

1 kommentar

Filed under Media

Två frågor till Thomas Mattsson, Expressen

Igår skrev jag ett inlägg där jag ifrågasatte om kvällstidningarna, i allmänhet och expressen i synnerhet, är de som övervakar överheten. Hela inlägget går att läsa här. Till min förvåning och stora glädje svarade Expressens ansvarige utgivare Thomas Mattsson på bloggposten. Han skrev en kort kommentar;

Men: det föreligger ju ingen motsättning? De stora tidningarna har en miljon – eller fler! – läsare per dag, så det är ju fullt begripligt att de av ”överheten” uppfattas som företrädare för medborgarna?

Det är korrekt tycker jag. Det föreligger ingen motsättning. Media och medborgarna ska båda granska överheten och medborgarna ska även granska media. Min poäng var att vi som medborgare har en skyldighet att granska både överhet och tidningar. Men så skrev Thomas något som jag tycker avslöjar honom. Något jag inte sett innan (men som Staffan Dopping ger uttryck för på ett bra sätt i sin tweet). Thomas skriver att ”överheten” (alltså politikerna) uppfattar de stora tidningarna som företrädare för medborgarna. Stopp och belägg, tänker jag. Inte kan det väl vara så att ”de stora tidningarna” (utgår från att Expressen ingår där) uppfattas som företrädare för medborgarna. Vem har gett dem det mandatet?

Jag skickade direkt frågan till Staffan Dopping, Göran Hägglund och Mattias Jansson, via twitter. På twitter får man endast använda 140 tecken, vilket gör att deras svar är korta. Jag frågade dem;

@goranhagglund och/eller @Kommunchef och/eller @SDopping uppfattar du/ni (kvälls) tidningarna som företrädare för medborgarna?

Det tog inte mer än någon timme innan de alla tre svarat.

Staffan Dopping
Nej inte reellt. Men det ingår i deras (arketypiska) självbild. Och påverkar oftast deras dramaturgi.

Göran Hägglund
Knappast generellt.

Mattias Jansson
Såtillvida att de funderar ut vad som säljer tidningar annars är det ju våra förtroendevalda som är det, ex Göran Hägglund

Staffan säger det bäst. Det ingår i deras självbild att tro att de företräder medborgaren. Så jag önskar härmed ställa två frågor till Thomas som jag hoppas du svarar på. Vem har gett Expressen, eller de stora tidningarna, mandat att företräda mig? Och vem i all världen sätter agendan för vad som ska företrädas i?

Nu är ju visserligen både Göran Hägglund jäviga i frågan då de båda är fötroendevalda. Men är det inte just så vårt system ser ut. Jag väljer vilka som ska företräda mig vart fjärde år. Sedan kvarstår frågan vad som händer när de flesta INTE har rätt, men det får vi återkomma till en annan dag :)

 

 

1 kommentar

Filed under Mänskligt, Media