Sergej…

Prästen tog ett stadigt tag om Sergejs liv, proklamerade att han nu döper honom i Faderns, Sonens och den helige Andes namn och doppade honom lika bestämt som snabbt, tre gånger, i dopfunten. Inte ett ljud kom från den lille vettskrämde pojken. Mormor Olga var nöjd. ”Ett rejält dop, av en rejäl präst, bättre start kan ett litet barn inte få av sitt älskade fosterland”, sa mormor. Att dopdagen dessutom var på årsdagen av det Stora fosterländska kriget gjorde inte saken sämre. ”Nu kan vi fira att vi kört både djävulen och tysken på porten”, resonerade mormor nöjt när de lämnade den svala kyrkan för att bege sig hemåt i det varma vårvädret.

 

Sergejs barndomsår präglades mestadels av förvirring. Så långt tillbaka han kan minnas kommer han ihåg tiden som just förvirrad. Han förstod sig aldrig riktigt på det sociala spelet. En djungel av sociala konventioner och protokoll. Helt omöjligt för honom att orientera sig i. Mormor sa alltid att han var ”ett av Guds speciella barn”. Det tog honom flera år innan han förstod att hon menade väl med vad hon sa. Han upplevde inte sig själv som särskilt speciell. Snarare tvärtom. Utomordentligt tydlig och förutsägbar. Allt bygger ju på logik och kedjereaktioner. Och vem var denne Gud hon hela tiden refererade till?

Modern var däremot välsignad med oändlig kärlek och stort tålamod till sin son. Hon förstod tidigt att lille Sergej inte var som alla andra. Han var ofta själv och tystlåten, som om han var rädd för världen utanför sitt egna huvud. Han fick hållas och snart lärde hon sig vad som gjorde honom arg, ledsen, lycklig eller tillfreds. Siffror till exempel fick honom lycklig. Han kunde sitta dagar i sträck med sina siffror. Lägga dem i olika kombinationer. Humma för sig själv för att sedan börja om.

 

Skoltiden var förknippad med stor tristess för Sergej. Trots att han gick flera klasser högre än sina jämnåriga kamrater. Han brukade sitta och fundera på vad man kunde bygga av en kateders beståndsdelar. Eller längta till morfar. Han älskade sin morfar. Varje dag efter skolan gick han förbi parken där hans morfar satt tillsammans med andra morfäder och drack öl. Var han sen till parken var morfar oftast inte vid sina sinnes fulla bruk men om han var tidig kunde han få sitta knät. Morfar berättade den ena historien mer hissnande än den andre. Han avgudade morfar för att både kunna med denna världs alla sociala hinder och vara klok nog att utnyttja det man för tillfället har att ta sig fram i livet med. Morfar kom ifrån Leningrad. Han talade alltid så poetiskt om sin hemstad. Om hur livet var så mycket enklare då. Och hur hans största misstag var att söka lyckan i Moskva, där de nu bodde. ”Å andra sidan hade du kanske inte funnits om jag inte flyttat hit”, sa morfar och rufsade honom kärleksfullt i håret. ”Det hade jag visst det. I något parallellt universum bor vi i Leningrad och är lyckliga”, svarade Sergej. ”Hur mycket har du druckit?”, svarade morfar, satte ned honom på marken och puttade honom i riktning hemåt. Det var där och då som Sergej bestämde sig för att en gång uppfinna en maskin som gör att man kan åka tillbaka i tiden. Då ska han skicka tillbaka morfar till Leningrad. Sergej var föga imponerad av Jurij Gagarins färd till månen. Nej, hans maskin skulle ta människor genom andra dimensioner än rakt upp.

 

Tiden som student var aningen enklare för Sergej. Han hade å ena sidan införskaffat sig begynnande kunskaper i det sociala spelet, även om det inte var högprioriterat. Men han kunde också få göra det han trivdes mest med – att uppfinna. Hans studier till ingenjör vid det statliga verket gjorde honom gott. Han var märkbart mycket yngre än de andra som läste där men de hade i alla fall intelligens nog att pyssla med annat än att reta Sergej.

Det tog inte särdeles lång tid in i hans studier innan representanter från Kommittén för statssäkerhet kom till skolan för ett enskilt samtal med Sergej. Rektor Arosev blev alldeles till sig i trasorna. Det här var skolans chans, och inte minst hans egen chans, att få goda kontakter med KGB. ”Det vet ju alla att utan kontakter blir man varken särskilt långvarig eller omtyckt här i världen”, tänkte rektor Arosev när han stolt som en tupp gick korridoren fram med självaste KGB i hasorna. Den här gången gick han med huvudet högt och inte som när hans farfar Aleksandr blev angiven för de noveller han hade skrivit och sedermera blev dömd till döden. ”Nä, nu vänder det för familjen Arosev!”

Så kom det sig att Sergej fick ett eget kontor i källaren på skolan. Det var stort hemlighetsmakeri kring det hela. ”Mer än nödvändigt”, tänkte Sergej. Dessutom var säkerheten under all kritik, något som Sergej åtgärdade på en gång. Det fick till följd att inte ens representanterna från kommittén kunde komma in. Men det gjorde detsamma tyckte Sergej. Här fick han pyssla med sådant som utmanade honom. Ingen störde honom och han kunde skapa sin egen värld.

Rektor Arosev bjöd Sergej till den årliga banketten för att nu visa att Sergej tillhörde ”de andra”. Sergej ville inte gå på någon bankett utan tackade nej brevledes via ett rörsystem han installerat i skolan. Rektor Arosev accepterade dock inte hans ursäkt utan tvingade honom att delta. ”Skolans ekonomiska förutsättningar hänger på att du deltar och minglar med Moskvas övre skikt. Du ska närvara och du ska vara pratglad, annars är det jag som kontaktar din mormor”, hotade rektor Arosev.. Sergej tackade givetvis ja. För så mycket förstod han att ett samtal med mormor ville man inte ha. Han kunde dock inte förstå varför rektor Arosev bjudit honom istället för att säga åt honom att vara där. ”En inbjudan förutsätter ett val”, tänkte Sergej, och fick hjälp av sin ömma moder med att fixa de sista detaljerna på hans nyinköpta kostym.

Kvällen skulle förmodligen recenseras som en underbar och tillfredsställande kväll för de flesta inbjudna. För Sergej var det ingen större glädje att kliva in genom festlokalens enorma ekdörrar. Samtalsämnena hade varit alltigenom barnsliga. Klientelets intelligensnivå låg med all tydlighet på den nedre delen av skalan.  Det uppenbarade, inte minst, den tävling som pågick under kvällen. Att med framlagda medel konstruera ett fordon för att kunna ta sig från ena sidan av lokalen till den andra. Sergej vägrade delta i något sådant infantilt och satte sig istället nära bandet för att se om han kunde komponera ett nytt stycke av, den redan omarbetade versionen, till Eldfågeln av Igor Stravinskij. ”Hela världen är uppgift på matte och musiken måste också följa naturens lagar. Därför kan det inte vara så svårt att rent matematiskt snygga till stycket”, resonerade Sergej. Plötsligt stod rektor Arosev bredvid honom och undrade om han inte skulle vara med i tävlingen. ”Nej, tack”, svarade Sergej och återgick till noterna. ”Det var ingen fråga”, väste rektor Arosev. ”Jo, det var en fråga”, svarade Sergej. ”Du frågade om jag inte skulle vilja vara med i tävlingen. Och jag svarade….” längre hann inte Sergej innan rektor Arosev avbröt honom. ”Du ska få äran att tävla i samma lag som denna unga mö. Låt mig introducera fröken Anna”. Med en svepande gest välkomnade rektor Arosev fröken Annas sista steg fram till Sergej. ”Se så, upp och bygg nu”, manade rektor Arosev på.

Långt senare skulle Anna beskriva kvällen som ”magisk”. ”För det var den kvällen jag och pappa träffade varandra”, förklarade hon för den yngsta dottern. ”Han byggde någon grej som man vevade sig fram på och vi vann tävlingen. Allt sedan den dagen har det varit vi två”, fortsatte Anna förklara för dottern som nu lyssnade allt mindre uppmärksammat. Själv kan inte Sergej minnas att kvällen var ”magisk”. Magi finns inte och han är alldeles säker på att han var där den kvällen. Att det var första gången de träffades kan han intyga. Klockan var strax åtta när rektor Arosev hade introducerat honom för Anna. Eller om det var tvärtom.

 

Åren hade gått och Sergej hade stannat kvar på skolan och jobbat för kommittén. Han tyckte om sitt arbete. Och att få vara själv. Han kunde jobba flera dagar i sträck och mådde aldrig så bra som när han var mitt i sitt flow. Åren hade också gett honom en fru och två barn. Hur det hade gått till hade han sannerligen ingen aning om. Det var heller inte så viktigt. Men skulle man passa in krävdes dessa sociala attribut. Han var visserligen ingen expert på det sociala men så långt han förstod trivdes Anna med livet och särskilt med deras två barn som hon uppenbarligen älskade. Och såg man hela konstruktionen lite mer objektivt så var familjen precis där man skulle vara. Hon hade två barn, en man som tjänade mer än tillräckligt, en lägenhet i rätt ände av Moskva och ett stort socialt liv. Ja, det där sista var mest hennes. Sergej var mindre intresserad av det sociala. Han arbetade mest och hans tid på arbetet hade mer och mer allt eftersom åren gått.

 

Det fanns något av en tristess hos Anna, det kunde hon villigt erkänna. Som ung fröken hade hon drömt om allt detta hon nu hade. Möjligt att hennes man kunde kunnat vara mer närvarande i hennes liv och kanske inte så udda, men man kunde inte få allt här i livet. Tristessen drev hennes dagdrömmar allt längre och längre bort ifrån Moskvas gator. Hon tyckte sig även märka på Sergej att han blev mer och mer uttråkad. Han hade nu i många år arbetat för kommittén. Och visst var det hedervärd och riktigt att ge tillbaka vad man kan till sitt moderland, men han hade arbetat för kommittén väldigt länge. Anna hade börjat tvivla på vad hans uppfinningar och arbete egentligen användes till. Hon visste att Sergej varken visste eller brydde sig om vad som hände med det han gjorde. Men Anna visste att om man arbetade för Kommittén för statssäkerhet och försåg dem med små mikrofoner, kameror och arbetade med satellitsystem så var det inte säkert att det bara användes till goda saker. Hon ville upptäcka mer av världen innan det var försent.

 

En kväll kom Sergej hem senare än vanligt med stora oljefläckar på kläderna. ”Vad i all världen har du gjort”, frågade Anna. ”Jag har effektiviserat motorn till båten”, svarade Sergej och satte sig för att äta. ”Vilken båt?”, undrade Anna. ”Den vi ska åka jorden runt med”, svarade han och rättade till en gaffel som låg lite snett. Anna serverade honom middag medan hon ställde alla frågor hon behövde för att skapa sig en större bild av vad han sysslade med. En gammal studiekamrat till Sergej hade kommit förbi hans arbete och erbjudit honom att köpa en båt. Den var inte riktigt sjöduglig än men med Sergejs huvud och händer skulle det nog inte ta så långt tid att få den duglig i vattnet igen. Sergej hade köpt båten på stående fot och ägnade nu kvällarna åt att renovera båten. ”När hade du tänkt berätta att vi ska flytta härifrån, ta barnen ur skolan och resa jorden runt?”, undrade Anna. Sergej tittade på henne med den där blicken han brukar när han funderar på om det ens är värt att försöka förklara för henne eller inte. Det var inget fuffens i alla fall, det förstod hon. Då hade han aldrig berättat. Han försöker alltså inte fly. ”Det är ju lite lugnande trots allt”, tänkte hon. ”Vi skulle nog kunna åka redan om ett par veckor”, sa Sergej och bredde sin brödbit.

 

Så kom dagen. Anna trodde aldrig att den skulle inträffa. Mycket har han hittat på under åren Sergej men det här var nog det första som involverade resten av familjen och som gjorde att de fick tillbringa mer tid tillsammans. Anna drömde redan om långa samtal med sin man sittandes på däck då kväll övergår till natt. Att se barnen leka i vattnet och kanske lära sig att simma. Hur de stannar en vecka här och någon vecka där. Fria att kunna göra vad de vill. Fria att åka vart de vill. Fria att tänka och tycka vad de vill. Hon kände smaken av frihet allt tydligare. Det gjorde henen lycklig. Sergej däremot var mer fokuserad på båten. Han hade precis avslutat en bok i segling och påstod sig nu kunna hantera båten i samtliga farvatten och väderförhållanden. ”Så länge teorin stämmer med praktiken”, muttrade Anna för hundrade gången i ordningen.

Resan började precis så härligt som Anna hade förväntat sig. Några långa samtal med mannen blev det dock aldrig. Men många blöta bad och att stilla följa strömmen ner mot Svarta havet fyllde henne med frid. En obeskrivlig frid. Barnen var lyckliga och de låg redan före i tidsschemat något som Sergej åtgärdade med att sänka farten. Då han inte var upptagen med att styra båten och tillse att den fungerar felfritt satt han mest med sina siffror nere under däck. Det irriterade Anna mer och mer. Hon visste när de gifte sig att han var speciell. Men hennes längtan efter barn, familjeliv och trygg tillvaro hade varit starkare än hennes oro. Men allt eftersom åren hade gått växte sig irritationen allt starkare. Irritationen över att han aldrig kunde förändras eller göra något spontant. Hans totala oförmåga till empati. Inte ens när han såg sina döttrar på sjukhuset kunde hon skönja någon kärlek hos honom för sitt barn. Hon insåg allt tydligare att hon levt ensam under alla dessa år. Visst, hon hade privilegiet att inte behöva arbeta eller bo hemma hos sina föräldrar. Hon behövde inte skämmas över att inte ha någon man eller barn. Hon kunde leva det lyckliga livet. Men hon levde det själv. Hon var inte bara ensam i förhållande till sin yttervärld. Nej, hon var ensam i förhållande till sig själv. Hon behövde någon att älskas av. Någon att prata med och någon att dela drömmar med. Hon behövde spegla sig i någon och skapas tillsammans med någon. Men även här var hon själv. Det sörjde hon mycket.

 

Båtresan gick trots mycket förhållandevis smärtfritt. Plötsligt en morgon hade svarta havet brett ut sig framför dem. Sergej slogs plötsligt av en svindlande känsla. Han hade aldrig sett något hav tidigare och nu plötsligt verkade det aldrig vara någon ände på vattnet. Det gick hela vägen bort till horisonten och så långt åt sidorna man bara kunde se. Det var fantastiskt. Han visste så klart att känslan spelade honom ett spratt. Svarta havet var i jämförelse med många andra hav inte det största. Hans rutt var dessutom uttagen att följa kustlinjen ned till Istanbul och på så sätt skulle de vara nära land hela tiden. Men det hindrade honom inte att trots allt känna en viss respekt inför det han såg. Han hade hunnit titta på utsikten, hålla båten felfri och fundera mer på sin tidsmaskin. I teorin var den helt klar och fungerade felfritt. Men så var ”det där med praktiken också”, precis som Anna brukade muttra. ”Men fungerade det i teorin så fanns det omöjligt några hinder för att det inte skulle fungera i praktiken heller”, tänkte Sergej och satte sig tillrätta under däck. Nu gick hans tankar till hans ankommande träff med doktor Kezban. Under många år hade han brevväxlat med denne doktor i fysik vid Istanbuls Universitet. De hade aldrig träffats tidigare men brevledes satts i kontakt med varandra genom en gemensam vän. Nu behövde Sergej doktorns hjälp. Doktorn hade den sista delen i hans tidsmaskin och det var av största vikt att få den sin ägo så fort som möjligt. Doktor Kezbans långa utläggningar om tiden som en icke-linjär dimension hade tidigt fascinerat honom. Sida upp och sida ned hade de resonerat kring att det gick visst att resa i tiden. Ett av bekymren kunde möjligtvis vara den att tidsresenären aldrig var medveten om tidsresan. Doktorn hade jämfört en tidresenärs medvetande vid en kub. Fast förankrad i de tre dimensionerna. När denna kub reste längst med en snirklig fjärde dimension, det vi kallar tid, upplevde aldrig resenären något annat än en rörelse framåt då hon var fast i sin kub och inte kunde se den fjärde dimensionen. Var detta måhända en övnings sak för tidresenärer att träna sig i? Ja, längre hade de inte kommit innan Sergej beslöt sig för att köpa båten, segla ned till Istanbul och vidare ut i världen för att bygga sin tidsmaskin.

 

Anna hade uppskattat det lite längre stoppet i Istanbul. Hon hade aldrig tidigare varit här och intrycket sköljde över henne när hon gick längst med gatorna. Sergej och barnen var kvar på båten medan hon fått i uppdrag att bunkra upp med ny proviant för vidare resa ut på medelhavet. Hon hade visserligen inte mycket till val. Sergej hade nog aldrig i hela sitt liv köpt något från en mataffär. ”Han är bra på annat”, försökte Anna trösta sig med och sa för hundrade gången nej till en gatuförsäljare. Lite längre fram på gatan kunde hon höra ryska. Det var sånger och skratt. Det var uppenbarligen något sorts firande. För första gången sedan hon minns, rycktes hon inte med i sångerna och skratten. Det liksom högg tag i henne. Hon ville inte veta av dem. Hon hade ju lämnat detta och ville inte komma tillbaka. Nu blev hon påtagligen påmind om sitt modersland. De glada herrarna ville ha med henne i sitt firande. ”Ett mästerskapsguld i basket vinner man bara en gång, och vi ska vara tacksamma för vårt fädernesland har gjort för oss”, lät en av de förfriskade herrarna henne veta. Hon sprang från platsen. Hon ville iväg. Hon ville till Sergej och barnen så fort hon kunde. Segla ännu längre ifrån… ja ifrån vad? Hon insåg plötsligt att det var från sig själv hon ville fly. ”Jag måste hitta mig själv igen”, tänkte hon och slog av på takten. En vilsenhet uppfyllde henne. Hon blev med ens orolig och skyndade sig hem till båten igen.

Väl på båten ville inte vilsenheten släppa henne. Det låg som en blöt filt över hela hennes varelse. Hon var tyngd och orkade inte räta på ryggen. Även de glada minnen hon haft, minnen från studenttiden, de första åren med Sergej, de goda middagarna och alla mingelpartyn hon varit på. Barnen och utflykterna till Zagorsk. De långa promenaderna i Alexanderträdgården och den första kyssen hon stal vid Zurab Tseretelis fontänen. Alla dessa upplevelser numera fyllda med olust, skam och ångest. Vilsenheten ryckte allt ifrån henne. Det gjorde henne ledsen. Mycket ledsen.

Men vilsenheten lade inte enbart sitt töcken över det som varit och det hon upplevde nu utan tog även lusten för framtiden ifrån henne. Resan genom Marmara sjön, Dardanelles och vidare längst med Turkiets kust gick felfritt. Båten höll och barnen var sams. Men hennes oro lämnade henne inte. Hon ville att de skulle vara framme nu. Att de kunde få lämna båten och starta något nytt. Båten gav henne klaustrofobiska känslor. Första gången hade hon skrikit rakt ut. Ett vrål fyllt av ångest. Hon hade aldrig tidigare upplevt något liknande. Hon satt med sin kopp te på däck och såg ut över havet. Plötsligt krympte havet på något märkligt sätt. Kusten och horisonten kom allt närmare. De pressades ihop i hennes inre. Hon var fast, kunde inte värja sig och kunde inte fly. Omgivningen drogs in i henne och imploderade som en stjärna. Barnen kom springandes men hon viftade avvärjande bort dem och beordrade dem ned i sängarna igen. Kvar hos henne fanns omgivningen men nu med ett ännu större svart hål.

 

”Snart framme!” utropade Sergej lyckligt när de precis lämnat Cyperns kust och gav sig av ut på öppet hav igen. ”Framme?” frågade Anna förvånat. ”Man kan väl inte vara framme om man ska segla jorden runt?”. ”Vi ska till Libanon”, svarade Sergej och gick igenom kursen ytterligare en gång. Anna suckade bara och fortsatte med sitt. ”Att det ska vara så förbannat svårt att kommunicera”, tänkte Anna. ”Han har givetvis haft siktet inställt på Libanon hela tiden, han fungerar liksom så. Men jag kan inte få mitt huvud runt hur han tänker. Jag förstår att det inte är av illvilja han inte säger saker till mig, men någon förbannat måtte måste det ju ändå få vara?”. Anna var irriterad till bristningsgränsen. Det fanns ändå något inom henne som tyckte det skulle bli skönt att komma i land. Resan hade gått bra men det är påfrestande att segla. Särskilt de öppna haven, när man är långt från kusten. Och saltvatten som aldrig riktigt torkar när det satt sig på kläder och dynor.

 

”Tjort!” hördes plötsligt och Sergej öppnade luckan till motorn. De hade stor nytta av motorn även om de seglade för det mesta. Nu verkade den vara sönder eller i alla fall på väg att gå sönder. ”Blyad” och ”huj” hördes omväxlande från Sergej där han nu låg med olja upp över öronen. Så många svordomar hade hon aldrig hört från honom. Något var uppenbarligen på tok. ”Vi får segla resten och byta ut svänghjulet i Byblos”, ropade Sergej och avslutade med ytterligare några svordomar.

Välkomnandet i Byblos blev inte riktigt som förväntat. Hamnvakten krävde papper på båten och visum. Visum var inga problem men båtens papper var inte riktigt som de skulle. Eller rättare sagt de fanns inte. Båten var ju ett hemmabygge och hade inte fått några nya papper gällande de ”justeringar” som Sergej gjort. Med justeringar menas den helrenovering som den gamla segelbåten fått. Och motorn den bar hade hamnvakten aldrig sett maken till. ”Det är inte så konstigt”, svarade Sergej. ”För det finns ingen motor som den här. Jag har byggt den själv”, sa han med en illa dold stolthet i rösten. Hamnvakten var imponerad, det såg man. Men papper är papper och de måste stämma med båtens uppgifter. ”Din fru får gå i land och köpa det ni behöver sedan måste ni lämna hamnen och segla tillbaka dit ni kom ifrån”, sa hamnvakten utan minsta prutmån. Sagt och gjort. Anna klev i land, skaffade mat och strax därefter var de ute på öppet hav igen. Denna gång med en påtagligt misslyckande känsla. Och havet som hade en förmåga att förstärka ens känslor. ”Det här blir inte lätt”, tänkte Anna och började plocka fram maten.

Kursen var satt till hamnstaden Limassol på Cypern. Nekat inträde i Libanon och resan hade tagit hårt på Sergej, även om han inte ville erkänna det själv. Han kunde inte förstå hur han inte tänkt på att registrera om båten innan de gav sig ut. Han hade försökt protestera vilt i Byblos men det hade inte gått. Så långt Sergej förstår så är båten fortfarande samma båt som när han köpte den. Ja, han hade justerat segelbåten med en större variant av motor. Både otroligt effektiv och bränslesnål. ”En motor världen inte skulle få se maken till på ytterligare 10-5 år”, tänkte Sergej. Det var han alldeles säker på. Men båten var den samma. Han hade till och med erbjudit sig att plocka ur motorn och göra ett nytt försök med att lägga till i hamnen. Men hamnvakten hade sa att han nu hade sett båten. Att den inte stämde med de papper han hade fått av Sergej och att han skulle ringa samtliga hamnar längst med kusten och svartlista Sergej med familj om de inte genast lämnade Libanon. Det var inte bara ilskan över att blivit nekad i Libanon som störde Sergej. Nej, hela hans värld var på väg att rasa nu. Han hade aldrig varit bra på motgångar. Men ett nej i Libanon kunde mycket väl innebära ett nej i Limassol. Och då var de fast på havet för alltid. Och inte nog med det. Hans tidsmaskin var i farozonen. ”Tänk om jag inte kan bygga min tidsmaskin”, nästan grät Sergej där han satt och styrde båten. ”Då kommer morfar aldrig att få uppleva sina somrar i Leningrad längre. Kunde han ändå få morfar att åka tillbaka till sin ungdom skulle han kanske inte välja att flytta till Moskva. Då hade jag aldrig behövt födas”, tänkte han. Sergej trodde inte på någon himmel eller något helvete. Men han var alldeles övertygad om att hela universum var sammankopplat och att allt fanns i allt. Tiden hade delat upp och skapat vissa naturlagar. Kunde man få bort tiden hade allt universum sammansmält och alla människor med den. ”Och det tillståndet, om man nu var medveten, hade varit ett mycket bättre tillstånd än det jag har nu”, tänkte Sergej. Han lyckades finna kraft i övertygelsen om att tidsmaskinen ska byggas och morfar ska till Leningrad igen. Med återvunnen tro och övertygelse tog han sedan båten och familjen hela vägen till Limassol.

 

”Papper”, kommenderade hamnvakten nästan innan de ens hunnit angöra hamnen. Sergej gav honom papperna med viss tveksamhet. ”Sitt kvar i båten”, sa vakten, fortfarande med samma myndiga stämma. ”Snygg parkering förresten”, hörde Sergej honom säga innan hans ryggtavla försvann bort mot det lilla skjulet där hamnvakten höll till. Sergej hade backat in snyggt och prydligt mellan Y-bommarna. En manöver som krävde mer av båten och motorn än av föraren om man ska vara ärlig. Men det gjorde gott intryck på de som såg på. Kort därpå kom hamnvakten tillbaka med en polis. ”Vad är det för motor du har i båten?”, frågade hamnvakten. ”Det är en specialgjord motor av högsta kvalité”, svarade Sergej. Väl medveten om att han borde svarat något med hästkrafter eller effekt. Men Sergej hade aldrig testat krafterna i motorn han byggt. Och ska man svara en myndighetsperson så kan man inte gissa sig till mellan 45-47,5 hästkrafter och uppskatta övriga egenskaper. ”Nej, ska man svara så ska man vara ärlig”, tänkte Sergej. ”Det står i papperna att båten inte har en motor”, sa hamnvakten och lät ögonen fara runt över båten. ”Det stämmer”, svarade Sergej. ”Okej, se till att få båten omregistrerad när ni kommer hem igen. Välkomna in i hamn”, fortsatte vakten och gav papperna till polisen. ”Kom upp till mig när era visum är i ordning så ska jag gå igenom reglerna”. Hamnvakten försvann och kvar stod polisen.

”Vad har ni för ärende på Cypern”, frågad polisen och tittade på Anna och barnen. Anna uppfattade polisen som arg och körde därför ned barnen i hytten. ”Nå?! Vad ska ni göra här?”. ”Vi behöver fixa en del reservdelar och skaffa mat”, replikerade Sergej. ”Hmmm… okej”, muttrade polisen. ”Så er tanke är att snarast ge er av härifrån igen?” ”Ja, vi vill inte vara till mer besvär”, svarade Sergej som plötsligt fick en känsla av att han borde vara det man kallar socialt smidig. ”Vänta här”, uppmanade polisen, tog pass, visum och gick tillbaka till sin kur. Han ringde ett par telefonsamtal och började sedan frenetiskt fylla i några blanketter. Sergej och Anna började packa om och förbereda landstigning. De hade båda sett fram emot att få lämna båten och röra sig på fast mark igen. Det behövdes efter de senaste veckornas strapatser. Anna hade en växande känsla av att inte vilja ge sig iväg ut igen på havet. Det räckte nu. Resan hade varit nog för lång tid framöver. Hon hade lämnat Moskva och Sovjetunionen precis så som hon hade önskat. Nu var hon utanför dess gränser och kände sig fri. Hon ville inte tillbaka och var helt övertygad om att barnen skulle få det bättre utanför landet. Sergej ville inte heller tillbaka till Sovjetunionen. Inte för att han kände sig trängd eller fången där, nej, han såg tydligt att chanserna för honom att få uppfinna i lugn och ro var större någon annanstans än där. Dessutom var det betydligt lättare för honom att få tag på de delar han behövde för att kunna bygga sin tidsmaskin.

Det dröjde nästan fyra timmar innan polisen kom tillbaka igen med pass och visum. ”Era pass är visserligen giltiga men era visum gäller inte här” sa polisen och lämnade över handlingarna till Sergej. ”Ni får inte kliva i land här”. ”Men…” försökte Sergej. ”Vi behöver komma i land för att köpa mat och reservdelar. Båten är inte sjöduglig”. ”Ledsen”, svarade polisen. ”Jag önskar verkligen att jag kunde göra något åt det. Men nu är det som det är. Ni får stanna här i hamn över natten men sedan måste ni ge er av”. Polisen vände helt sonika på klacken och gick därifrån. Kvar satt familjen Petrovitj mållösa. Vad skulle de nu ta sig till? Båten gick inte att segla med, maten var nästan slut och energin var verkligen på upphällning. ”Vi får se vad som händer imorgon”, konstaterade Sergej och satte sig med planerna till sin tidsmaskin igen.

Nu brast det för Anna. Den vilsenhet hon burit på behövde få sitt utlopp. Det var som om den bara väntat på rätt tillfälle. Som att den behövde något annat för att komma fram. Något att bli buren av. Oron över vad som kommer blev det som bar vilsenheten fram. Och tillsammans med den en våg av besvikelse, ledsamhet över upplevd ensamhet, över att inte känna sig sedd, över att hela tiden vara själv. Allt kom över henne och ut. Hon skrek åt Sergej att han var den mest känslokalla skitstövel hon någonsin träffat. Att hon ångrar att hon gifte sig med honom, att hon hellre levt ensam på Lechebnay Ulitsa, att hon aldrig känt sig älskad av honom, att han inte förstår vad det är att vara människa. ”Och värst av allt, du förstår inte ens varför jag är ledsen!” Anna var alldeles röd i ansiktet och rösten sprack gång på gång. Hon visste inte vad hon skulle ta sig till. Men härifrån måste hon. Hon greppade första bästa verktyg hon kunde hitta och drog den med full kraft in i masten. Hon blev genast ångerfull och skamsen. ”Det var väl ändå att ta i”, tänkte hon och klev över Sergej, upp på bryggan och satte sig några meter bort. Hon hörde barnen gråta tyst från båten. Sergej hade återgått till sina ritningar.

 

Så kom morgondagen och polisen återvände till båten. ”Visum och pass tack”. ”Vi har inte kunnat göra något med våra visum eftersom vi inte fått gå i land”, förklarade Anna, som stod och borstade tänderna när polisen kom. ”Ge mig bara era visum och pass så ska jag ringa ambassaden och be dem komma till hit”, förklarade polisen. Han fick handlingarna och försvann återigen. Dagen gick och det blev kväll. Polisen hade försökt kontaktat ambassaden men det var osäkert om någon var på väg eller inte. De fick stanna i hamn så länge som det behövdes upplyste polisen dem om.

Sergej hade kommit bra överens med hamnvakten på stället och tilläts att springa och handla förnödenheter. Han var inte dummare än att han förstod att det gick utöver hamnvaktens befogenheter att släppa iväg honom så där och den sociala regeln säger att man då ska belöna honom. Därför köpte Sergej alltid med sig ett par extra cigarettpaket till honom. Dagar blev till veckor som blev till månad. Ingen från ambassaden kom och polisen verkade helt och hållet ha tappat intresset för den strandsatta familjen. Pengarna började ta slut. Anna hade verkligen prövats till sin yttersta gräns med att försöka koka soppa på en spik. ”Vi hade bättre mat under kriget hemma i Sovjetunionen”, tänkte Anna när hon satte fram den utspädda soppan för tredje gången på bordet.

Det hördes steg på bryggan och Sergej gick upp för att möta besöket. Det var hamnvakten som kom i ett par angelägna ärenden. Han förstod att familjen led och ville göra så pass mycket han kunde för att underlätta för dem. De fick rådet att byta plats till en mer avlägsen båtplats. Därifrån kunde de i skydd av mörkret lätt kunna smita in till centrum utan att polisen såg dem. Dessutom erbjöd han Sergej att hjälpa till med renovering av några motorer. Givetvis mot en skälig summa pengar, så att familjen kunde klara sig fram till ambassaden kom på besök. En stor sten föll ifrån Annas bröst. Hon tackade Gud för den vänliga mannen som erbjudit både fast mark under fötterna och ett jobb till Sergej. Men också erbjudit så mycket mer. Han bjöd dem hopp, framtidstro, frihet och glädje. Sagt och gjort. Båten flyttades till utkanten av hamnen och Sergej började renovera motorer tillsammans med hamnvaktens ena son och kusin. De var fortfarande fast på båten även om de fått viss frihet. Men båten var nu deras enda och riktiga hem. Tiden hade gått och Anna räknade till att de befunnit sig i Limassol i snart 29 månader utan att få gå på gatorna.

”Anna! Anna!” Sergej springer fumligt på den långa ostadiga bryggan som varit deras livlina den senaste tiden. ”Jag kan slutföra arbetet med min tidsmaskin!”. Anna möter Sergej som plötsligt ger henne en kram. ”Vad står på?” undrar Anna. ”Vi kan flytta!” säger Sergej igen. ”Hamnvakten har ett gammalt garage med en intilliggande lägenhet. Vi får flytta dit säger han. Jag kan äntligen slutföra min tidsmaskin.” Sergej studsade av glädje som ett litet barn. Mer han Anna inte fråga honom då Sergej redan var nere i båten för att packa sina saker. Redan samma eftermiddag stod de i det lilla rummet som Sergej refererat till som lägenhet. Det var inte stort, men det fanns rinnande vatten, sängar och en toalett. ”Ett steg närmare… ja, närmare vadå?” tänkte Anna medan hon försökte snygga till och få det hemtrevligt.

 

Sergej spenderade dagarna med att arbeta för hamnvaktens ena bror. Till polisen hade hamnvakten sagt att familjen Petrovitj hade kommit över en annan båt och valt att söka lyckan i Grekland istället. ”Det kan grekerna gott ha”, hade hamnvakten svarat och så var den saken ur världen. Anna fortsatte dagarna med att upprätthålla någon form av skolundervisning för barnen och att sälja saker hon hittat i garaget på stadens marknad. Lite pengar inbringade det och med Sergejs lön var det tillräckligt för att köpa mat och hygienartiklar. Hon måste erkänna att hon hoppats på ett bättre liv när de lämnade Moskva med båten för flera år sedan. Hennes utbrott mot Sergej nere vid hamnen hade aldrig riktigt lämnat henne. Något hade klart och tydligt hänt i deras relation. Sergej slöt sig ännu mer och den enorma maskin som nu stod i garaget upptog all hans tid, energi och den lilla empati han kunde uppbära. Hon var fortfarande olycklig. Glad att de klarade sig, ja. Men olycklig. Det var kanske också det som drev henne från hemmet, tänkte hon flera år senare. Anna hade på marknaden kommit i kontakt med en man som jobbade i Limassol. Han var från Novgorod men bodde sedan en tid här på ön för att skapa handelsförbindelse mellan Cypern och Sovjetunionen. En välbeställd man som gav ett mjukt och tryggt intryck. De hade träffats dagligen då han passerat marknaden på väg till sitt arbete. Artighetsfraserna hade övergått till en kopp te på ett närliggande café. Dimitrij hade alltid köpt något av Anna. Till ett rejält överpris och alltid med önskan om att få det väl inslaget. Stunderna på caféet övergick snart till promenader längst med vattnet. Hon började känna en allt tydligare spänning i sina möten. Det var som om hon nu kompenserade alla år av brusten uppmärksamhet och kärlek i sina träffar med Dimitrij. Hon var glad och full av liv när hon var med honom.

 

Obarmhärtigt går tiden framåt. Månad efter månad. Sergej blir allt mer och mer frånvarande i familjen. Allt han gör, tjänar och lägger tid på är hans stora maskin. Anna blir mer och mer övertygad om att hon måste göra något åt deras livssituation. Hon har försökt att prata med honom men det fungerar inte. Vid flera tillfällen har hon upplevt att han verkligen försöker förstå vad det är hon försöker säga. Att barnen lider av att bo så här. Att hon är olycklig. Att livet måste vara mer än så här. Att hon saknar socialt umgänge. Att hon saknar kärlek. Hon ser på Sergej att han uppbådar all kraft han har till att försöka förstå. Men responsen ekar tomt. Hon inser att han aldrig kommer kunna förstå och just av den anledningen är det svårt att vara arg på honom. ”Han kan helt enkelt inte”, tänker Anna och vänder ryggen till honom i deras smala säng. Hon somnar strax, om än oroligt. Sergej sover sedan länge.

Den senaste tiden har varit alldeles underbar ”om man nu nödvändigtvis måste sätta känslor på en tidsperiod”, tänker Sergej när han monterar ytterligare en panel på sin tidsmaskin. Han har lagt mycket tid och kommit väldigt långt i sitt bygge. För första gången i sitt liv upplever han att livet nu börjar komma på plats. Snart är det fulländat. Han har hittat det han behöver till sitt bygge och det som saknats har han enkelt kunnat tillverka själv eller kunna köpa av lokala leverantörer. Hans fru har vid några tillfällen sagt att hon saknar något i livet. Han har lyssnat, precis så som man ska göra i sociala konversationer. Ibland nickat instämmande och till och med försökt ställa en motfråga. Hans bedömning är ändå att samtalen lugnat Anna och att hon nu har hittat den lycka hon hela tiden pratar om och söker. ”Det märks inte minst på hur glad hon är när hon kommer från jobbet”, tänker Sergej. Nöjd med att alla bitar en ”normal” person ska ha i livet, äntligen faller på plats, beslutar Sergej sig för att sova ute i verkstaden. På så sätt kan han öka antalet timmar vid sin tidsmaskin och koncentrera sig till etthundra procent på arbetet. Det var många dagar sedan han arbetade på det jobb han fått av hamnvakten. Men nu var goda råd dyra. Han måste bli klar med sin tidsmaskin och det fort. ”Ju fortare jag bir klar desto snabbare kan jag få morfar till Leningrad”.

 

Han är som i ett rus. Han vet att han bara är timmar ifrån att bli klar. Tid och rum har försvunnit för längesedan. Han har arbetat dagar i sträck utan att varken sova eller äta. Han har aldrig varit lyckligare än nu. Bara ett är viktigt. Allt han tar sig för att montera faller på plats. Som betraktare skulle man lätt kunna påstå att Sergej inte är vid sina sinnens fulla bruk. Att han har en mental störning som gör att han inte kan koncentrera på något annat än det han har i huvudet för stunden. Att hygien, sömn och relationer blir lidande av hans idéer. Man hade utan tvekan kunnat skicka honom ut på landet för rekreation tillsammans med andra sinnessvaga. Där skulle disciplin och frisk luft göra honom tillräknelig. Bön, fasta och arbete fått honom att fungera i samhället igen. Men Sergej åtnjuter ingen omsorg från staten. Varken från det land han valde att lämna i båt eller från det landet han nu befinner sig i.

Han går, för fjärde gången, igenom alla delar av sin tidsmaskin igen. Den mest kritiska delen är tidsmodulatorn. Den som bryter tidslinjen från att vara linjär till rund. Han stoltaste ögonblick någonsin. När uträkningarna går ihop och stämmer. När tidslinjen bryts och skapar nya tidslinjer. Inte raka tidslinjer från A till B, utan tidslinjer som operatören enkelt själv kan böja och på så sätt resa i tiden. Han har gjort det. Han har skapat en tidsmaskin. År av slit är plötsligt över. Han upplever för första gången att livet är tillfredsställt. Hans mening är uppfyllt. Han lyckades inte bara, som först i världen, få ihop en tidsmaskin som fungerar, utan har nått sin vägs ände. Han är färdig och känslan är inget annat än ren eufori. När han förstod att han var klar tog det ett par minuter innan hjärnan släppte koncentrationen och tankarna började snurra. Siffror, räkneexempel, skiftnycklar, aluminiumbalkar och elektronik. Allt faller nu platt och en enorm trötthet kommer över honom. Han är svimfärdig. Som om han löpt ett maraton. Han tar sig till lägenheten och lägger sig på soffan. Anna och barnen har han inte sett på veckor men det spelar ingen roll. Han är klar. Han är färdig. Han är känner sig som en hel människa. Som om han är ett med universum. Han somnar för första gången som en hel människa.